1868-1940 French Edouard Vuillard Galleries Jean-Edouard Vuillard, the son of a retired captain, spent his youth at Cuiseaux (Saone-et-Loire); in 1878 his family moved to Paris in modest circumstances. After his father\'s death, in 1884, Vuillard received a scholarship to continue his education. In the Lycee Condorcet Vuillard met Ker Xavier Roussel (also a future painter and Vuillard\'s future brother in law), Maurice Denis, musician Pierre Hermant, writer Pierre Veber and Lugne-Poe. On Roussel\'s advice he refused a military career and entered the Ecole des Beaux-Arts, where he met Pierre Bonnard. In 1885, Vuillard left the Lycee Condorcet and joined his closest friend Roussel at the studio of painter Diogene Maillart. There, Roussel and Vuillard received the rudiments of artistic training.  Related Paintings of Edouard Vuillard :. | In the Library | Watts, in her sofa | actress | Jolie's portrait Wells | Princess Bibesco |
Related Artists:
Johann Evangelist
Johann Evangelist Holzer (December 24, 1709 - July 21, 1740) was an Austrian-German painter. Holzer was born in Burgeis, Mals, in the Vinschgau Valley of South Tyrol, as the son of a miller. He was sent to undertake a classical course of study at Marienberg Abbey, but wished to study art; a portrait he painted of Johann Baptist Murr, then the abbot of the abbey, convinced his father to yield to his wishes. He studied under Nikolaus Auer and made rapid progress. At the age of 18 he painted the altarpiece of the Marienberg Abbey church, depicting Saint Joseph as patron of the afflicted, ill, and dying. He then went to Straubing, where he learned under Joseph Anton Merz how to paint frescos, which would become the main source of his later fame. He helped Merz paint the frescos of Oberalteich Abbey, and while in Straubing also painted Saint Anthony of Padua for the Franciscan church there. 1738/39 was in the painting of Eichstätt for the high altar of the Schutzengelkirche It is Holzer's largest painting on canvas (H: 8,36 m; B: 4,28 m) and impresses through movement, gesture, a dynamic composition, and a sophisticated lighting design. Although there are two pictures (side altars) signatures of Bergmeller, they will Holzer, assigned by the archives occupied painter of the high altar painting.
Ludwig Hans Fischer
Austrian , 1848 - 1915 )
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.